Hur kan man leva med att ha gått förbi någon som blir misshandlad, stanna till och kollat och fått ögonkontakt med offret för att sen kolla åt sidan och gå vidare precis som om man inte har sett något ?
Hur kan man vara så känslokall att man vänder ryggen åt någon som verkligen behöver hjälp, vända ryggen och gå runt hörnet för att sen veta att där runt hörnet så fortsätter en misshandel, en misshandel som skulle kunna leda till att nån dör.
För mig är det helt ofattbart.

Tänk er känslan att stå upptryckt mot en vägg i en öde gränd, att inte kunna ta sig därifrån, det går en enda person förbi, kollar åt dit håll och ni får kontakt, du känner att nu äntligen kommer de ta slut, men då vänder personen sig om och går därifrån, den känslan gör att du bara vill ge upp.. 

Förstår mig inte på människor som klarar av att gå förbi medans någon liknande pågår, kan man inte rycka in själv så kan man ju ringa polis eller något liknade, att säga att man inte var inblandat funkar inte, har du väl sett det så är du redan inblandad.. fyfan sverige !